Redan 1694 ville ägaren till Hvittlanda bruk Johan Meijer anlägga en hammare på Knarreby egendom i Fröskogs socken, men fick inget privilegium.

Först hundra år senare blev järnbruket vid Knarrebyån verklighet. Dessförinnan hade kvarnrörelse och sågverksrörelse bedrivits på flera platser utefter älven bland annat vid Stenarsbyn (sedemera Kristinedals bruksgård) och vid Bodane och Lisefors.

Starten för den egentliga bruksrörelsen skedde i slutet av 1700-talet då bruksägaren till Hvittlanda, Christoffer Sahlin anlade ett järnmanufakturverk som bestod av en ”knipphammare för en stock och tvenne spikhamrar för en annan hjulstock med därtill hörande dubbel eller 2:ne enkla äskjor samt ett skär- och valsverk med därföre nödig glödugn”.

Han ansökte om att bruket skulle få namnet Lisefors.

Sedan bruket blivit uppfört begärde Sahlin att få ”anbringa en plåthammare på knipphammarstocken” han ansåg att tillverkning av järnplåtar var nästan den enda form av manufaktursmide som betalade sig.

På 1820-talet genomgick Lisefors bruk en rejäl ombyggnad. En såg med ram uppfördes 1824 och året därpå nybyggdes en manufaktursmedja med 52 alnars längd och 17 alnars bredd. Samtidigt byggdes plankhus, kolhus och järnbod.

Tre år senare byggdes ännu en manufaktursmedja och därefter ett större boningshus för smeder – rödmålat liksom smedjorna och skiffertäckt. Huset innehöll 14 rum och en skolsal.

Christoffer Sahlins son Mauritz övertog verksamheten efter fadern. Ytterligare ett bruk anlades utefter Knarrebyån.

1837 beviljades Mauritz Sahlin privilegium att ”vid ettdera af de uppgivne byggnadsställena, antingen å Bodane hemmans ägor eller där Stenarsby qvarn är belägen utan förändring i förre dammbyggnaderne uppföra två härdar och två hamrar för niohundrade skeppunds stångjärnssmide mot dubbel hammarskatt”.

För järnfrakternas skull lät Sahlin och Gustafsfors bolag anlägga en sluss av trä och en järnbana över edet vid Snäcke mellan sjöarna Ärr och Ånimmen för transporter till Vänern.

1848 blev Lisefors ett stångjärnsbruk i en ny smedja med en stångjärnshammare, 1 knipp- och 2 spikhamrar. På grund av stora skulder till bland andra sin gode vän CF Waern beslutade Sahlin att sälja en del av sina egendomar bland dem Hvittlanda bruk år 1849. Efter försäljningarna omkring år 1850 bestod Sahlins egendomar huvudsakligen av bruken i Christinedal och Lisefors.

Äldste sonen Mauritz fick problem då han övertog verksamheterna efter pappans död 1856. Järnpriserna föll men kostnaderna för råvaror och tillverkning steg. För att få eget tackjärn begärde Sahlin 1863 att få uppföra en masugn vid Lisefors som stod klar för blåsning 1864. Räckhärdarna ersattes vid de båda bruken av vällugnar, men alla ansträngningar till trots gick det utför med järntillverkningen och efter en tillfällig uppgång på 1870-talet försämrades förutsättningarna stadigt.

Christoffer Sahlin satt inte overksam och i början av l880-talet realiserades en gammal tanke, att anlägga en trämassefabrik vid Lisefors. Utvecklingen mot papperstillverkning hade inletts.